Många är inte medvetna om att svenskt dricksvatten kan innehålla uran. Det är inte strålningen från uranet som är det väsentliga, utan dess kemiska egenskaper. Om uranhalten är hög kan det påverka njurfunktionen. Livsmedelsverket har därför tillsammans med Socialstyrelsen fastställt en gräns på 15 mikrogram per liter vatten, över vilken åtgärder bör vidtas för att sänka halten.
I början av 2001 rapporterade media att en grupp italienska soldater hade drabbats av leukemi efter att ha tjänstgjort i Bosnien, vilket eventuellt kunde kopplas till exponering för utarmat uran. Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) fick uppdraget att utföra en studie på svenska soldater som hade tjänstgjort i Kosovo. Överraskande nog visade det sig att dessa soldater hade lägre halter av uran i urinen när de återvände från sin utlandstjänstgöring än när de lämnade Sverige. En trolig förklaring är att dricksvattnet från vissa svenska grundvattentäkter innehåller högre halter av uran jämfört med vattentäkter i andra delar av världen, med undantag för Finland och några ytterligare länder.
Uran i dricksvattnet kan vara en hälsorisk
Att konsumera vatten med uranhalt kan utgöra en hälsorisk, inte på grund av uranets strålning, utan eftersom dess kemiska egenskaper kan påverka njurarna negativt. Det är av yttersta vikt att dricksvattnet är säkert och rent. Därför uppmanar nu Livsmedelsverket och Socialstyrelsen till att vidta åtgärder om uranhalten i dricksvattnet överstiger 15 mikrogram per liter.
Upptag, fördelning och omsättning i kroppen
Lösliga uransalter finns naturligt i dricksvattnet på vissa platser i Sverige och i ännu högre grad i Finland samt i några andra länder. En liten andel av dessa uransalter absorberas av människokroppen, men i kombination med mat kan absorptionen öka till mellan 10 och 30 procent. I dessa regioner är dock exponeringen för uran via livsmedel av marginell betydelse. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) kan det dagliga intaget av uran från livsmedel vara mellan 1 och 4 mikrogram.
Större delen av det intagna uranet utsöndras snabbt genom urinen, men en del ackumuleras i njurbarken och i skelettet. Under normala förhållanden beräknas den genomsnittliga halveringstiden för uran i kroppen vara mellan sex månader till ett år, medan den i skelettet är avsevärt längre.
Möjliga effekter
Studier på djur indikerar att höga doser av uran kan skada njurfunktionen, bland annat genom att minska återupptaget av olika ämnen från urinen. Detta leder till ökad utsöndring av ämnen såsom kalcium, fosfat, glukos och lågmolekylära proteiner. Celldöd i njurarnas tubuli, eller njurkanaler, resulterar i läckage av enzymer.
I forskning på personer som över långa perioder exponerats för uran i sitt arbete, främst genom inandning, har man observerat effekter på njurarna. Dock har de metoder som använts för att mäta dessa effekter varit relativt oprecisa.
Epidemiologiska studier
Under de senaste tio åren har flera epidemiologiska studier som undersöker urans effekter i dricksvatten publicerats. Den mest omfattande och välgjorda av dessa är en studie från Finland av Kurttio et al. (2002), som visar en svag effekt av uran på njurfunktionen, särskilt i njurtubuli. En liknande effekt observerades i en av två kanadensiska studier (Zamora et al., 1998), även om denna studie har lägre bevisvärde. Resultaten är även i linje med experiment på försöksdjur. Lätta skador på njurkanalerna kan troligen återhämta sig om uranexponeringen minskar. Vid långvarig exponering ökar dock risken för permanenta skador. Dessutom kan uraninducerad förlust av kalcium i urinen negativt påverka kalciumbalansen, vilket potentiellt kan öka risken för benskörhet. Kunskapen inom detta område är fortfarande begränsad. Den finska studien, med viss stöd från den kanadensiska, tyder på att njureffekter kan uppkomma vid urankoncentrationer i vatten på några hundra mikrogram per liter eller högre. Effekter kan även förekomma vid lägre koncentrationer, men det kan inte fastställas med nuvarande data. Inte heller kan det säkert fastställas om kontinuerlig exponering ökar riskerna. Det finns starka skäl att i riskbedömningen ge stor vikt åt de epidemiologiska studierna, särskilt den finska studien.
Riktvärden för uran i dricksvatten
I en omfattande djurstudie av Gilman et al. från 1998, där råttor exponerades för uran i dricksvattnet, noterades vävnadsförändringar i lever, sköldkörtel och njure. Denna 91-dagarsstudie, trots brist på långtidsstudier på försöksdjur och att en “no adverse effect level” (NOAEL) inte kunde fastställas, har ändå bidragit till grundandet av flera nationella riktvärden för uran i dricksvatten. Skillnaderna i riktvärden mellan olika länder reflekterar variationer i beräkning av säkerhetsfaktorn, antagna bidrag från vatten och föda, dagligt vattenintag och kroppsvikt. Världshälsoorganisationen (WHO) har implementerat en säkerhetsfaktor på 100 baserat på den lägsta nivå där skadliga effekter observerats (LOAEL), vilket ger ett tolerabelt dagligt intag på 36 mikrogram per person, varav 30 mikrogram kan komma från dricksvatten. Detta motsvarar ett provisoriskt riktvärde på 15 mikrogram per liter vid en antagen vattenkonsumtion på 2 liter per dag, en nivå även rekommenderad av Livsmedelsverket och Socialstyrelsen i Sverige.
I Sverige är den rekommenderade åtgärdsnivån på 15 mikrogram per liter särskilt inriktad på att skydda njurfunktionen. Denna nivå baseras huvudsakligen på epidemiologiska data från dricksvattenstudier, som den av Svensson et al. 2005, och stöds även av modeller från studier av yrkesexponerade för uran.
Från ett strålningssynpunkt är bidraget från 15 mikrogram uran per liter vatten marginellt, endast någon procent av den årliga naturliga bakgrundsstrålningen som är 2-4 mSv (inklusive 4 mSv från radon). Detta gör att uranets bidrag till cancerrisk är av litet intresse. USA och Kanada har fastställt högre riktvärden för uran i dricksvatten på 20 respektive 30 mikrogram per liter, medan EU fortfarande saknar ett fastställt gränsvärde.
Osäkerheter i riskvärderingen
En hälsobedömning av uran i dricksvatten, främst grundad på en finsk epidemiologisk studie, har genomförts av professor Staffan Skerfving vid Institutionen för Yrkes- och Miljömedicin på Universitetssjukhuset i Lund. Utvärderingen visar att långvarigt intag av höga halter uran, från några hundra mikrogram per liter dricksvatten och uppåt, kan leda till negativa hälsomässiga effekter. Det finns dock en möjlighet att dessa effekter kan reverseras om exponeringen för uran avbryts. Däremot är den underliggande datan begränsad och osäker, och det finns en sannolik stor individuell variation i känslighet. Upptaget av uran ökar vid intag på fastande mage, och järnbrist kan också leda till ökat upptag i mag-tarmkanalen. Dessutom finns en risk att andra skadliga ämnen, som kadmium och bly, som kan skada njurtubuli, kan interagera med uranet. En ytterligare minskad marginal vid njursjukdomar, såsom diabetes, är också tänkbar.
Barn och risker med uran i dricksvattnet
I en rapport till Socialstyrelsen framhåller professor Staffan Skerfving att det saknas studier som specifikt fokuserar på barn och deras exponering för uran i dricksvatten. Han noterar att barn, i förhållande till sin kroppsvikt, konsumerar mer vatten än vuxna och att spädbarn sannolikt absorberar mer uran från vatten jämfört med vuxna. Trots detta kan barns större njurandel i förhållande till kroppsvikten innebära att urankoncentrationen i deras njurar blir ungefär densamma som hos vuxna, vid samma vattenhalter av uran.
Om man använder samma beräkningsmodeller för spädbarn som för vuxna visar det sig att spädbarn, trots högre vattenintag och absorption, kan ha en liknande säkerhetsmarginal som vuxna. Dock är dessa beräkningar osäkra på grund av begränsad kunskap om hur spädbarn absorberar uran. Detta är särskilt relevant för spädbarn som konsumerar modersmjölksersättning blandad med vatten som har hög uranhalt.
Vidare är kunskapen om små barns njurars känslighet för toxiska ämnen bristfällig. Barns njurar är omogna, vilket kan tyda på ökad känslighet. Samtidigt är njurfiltrationen lägre och återabsorptionen i de kritiska delarna av njurtubuli är också lägre, vilket potentiellt kan minska risken för skador. Effekterna som rapporteras hos vuxna kan vara reversibla, men fortsatt exponering för uran kan minska marginalen för njurskador orsakade av andra anledningar, som infektioner eller exponering för andra tungmetaller.
Förekomst
Naturligt uran består av en blandning av tre isotoper: uran-234, uran-235 och uran-238. I naturen finns uran mestadels i form av uranyljonen UO22+. I berggrunden, där uran-238 utgör 99 procent, finns höga halter särskilt i vissa graniter och pegmatiter. Dessa typer av bergarter är vanliga i stora delar av Sverige och Finland.
Grundvatten som filtreras genom berg kan därför uppvisa höga uranhalter, speciellt i områden med uranrik berggrund. Studier har även visat att uranhalterna kan vara höga i vatten från sand- och grusavlagringar. Uranhalten i grundvatten påverkas även av andra kemiska förhållanden i miljön.
Däremot tenderar dricksvatten som kommer från sjöar och de flesta grävda brunnar att ha låga uranhalter.
Varifrån tas dricksvattnet?
Av Sveriges nio miljoner invånare får åtta miljoner sitt dricksvatten under Livsmedelsverkets överinseende. Cirka hälften av dessa invånare konsumerar vatten som kommer från ytvattenkällor såsom sjöar och vattendrag, medan den andra hälften använder dricksvatten som härstammar från grundvatten, inklusive infiltrerat vatten.
Över en miljon åretruntboende samt ett motsvarande antal fritidsboende får sitt vatten från egna brunnar. Denna typ av dricksvatten faller under Socialstyrelsens ansvar enligt de allmänna råden SOSFS 2003:17.
Svenska undersökningar
En svensk kartläggning genomförd av Strålskyddsinstitutet (SSI), Livsmedelsverket (SLV), Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), Sveriges Geologiska undersökning (SGU) och Svenskt Vatten av 255 kommunala grundvattenverk avslöjade att nio av dessa hade uranhalter över 15 mikrogram per liter. Under 2003 samlades prover in från den största grundvattentäkten i varje kommun i Sverige, där det högsta uppmätta värdet var 41 mikrogram per liter. Av de undersökta proverna visade 214 en uranhalt under 2 mikrogram per liter, medan 33 prover låg mellan 2 och 15 mikrogram per liter.
Vattenverken i studien utvann sitt vatten från både jord- och bergskällor, samt från fyra ytvattentäkter. Bland de 42 proverna med en uranhalt över 2 mikrogram per liter, var de högsta uranhalterna i vatten från jord, särskilt från sand- och grusavlagringar, exempelvis i Köping, Enköping, Söderköping och Uppsala.
Ytterligare analyser av vattenprover från bergborrade brunnar utförda av SGU har visat att mycket högre uranhalter kan förekomma, med värden upp till 290 mikrogram (nu uppdaterat till 1300) per liter. Det uppskattas att 10–20 procent av dessa brunnar har en uranhalt som överstiger 15 mikrogram per liter.
I Finland har man i privata brunnar uppmätt så höga halter som 15 mg uran per liter.
Vad kan du göra som har egen brunn?
Om du misstänker att det finns uran i ditt dricksvatten kan du kontakta din kommuns miljö- och hälsoskyddsförvaltning för att få råd och hjälp med vattenprovtagning eller ta kontakt direkt med ett ackrediterat laboratorium. Vi på BRAVA Vattenrening kan hjälpa dig med gratis vattenprov.
Om vattnet innehåller mer uran än vad som rekommenderas av Socialstyrelsens riktvärde (15 mikrogram per liter), är det viktigt att undersöka möjligheten att få dricksvatten från en annan källa eller att installera ett vattenfilter. Det är oftast tillräckligt att behandla vattnet som används för dricka och matlagning.
När du överväger att installera ett filter, finns det flera faktorer att beakta:
- Mikrobiologisk och kemisk analys: Innan du väljer reningsmetod, bör du utföra en fullständig mikrobiologisk och kemisk analys av ditt dricksvatten genom ett ackrediterat vattenlaboratorium. Inkludera även en radonanalys.
- Teknisk installation: Använd etablerade leverantörer för installation av vattenfilter. Brava Vattenrening kan hjälpa dig med detta.
- Regelbunden kontroll: Genomför regelbundna kontroller av uranhalten i både vattnet och i filtret.
- Skötselinstruktioner: Följ noggrant de skötselinstruktioner som medföljer reningsanläggningen.
- Filterplacering: Om filtret kan avge strålning, bör det placeras separat från bostadsutrymmen. Välj filter med en mindre mängd jonbytarmassa som regelbundet regenereras eller byts ut för att undvika hög radioaktivitet.
När dricksvattnet kommer från ett allmänt vattenverk ansvarar distributören för kvaliteten och att gränsvärden samt rekommendationer efterlevs.
Referenser
Berlin M and Rudell B. (1986) Uranium. In: Friberg L, Nordberg GF, Vouk VB,
eds. Handbook on the Toxicology of Metals, 2nd ed. Amsterdam, Elsevier Science
Publishers, pp. 623-637.
Gilman AP, Villeneuve DC, Secours VE and Yagminas BLT, Quinn JM, Valli
VE, Willes RJ, and Moss MA. (1998a) Uranyl nitrate: 28-day and 91-day toxicity
Studies in the Sprague-Dawley rat. Toxicological Science 41: 117-128.
Kurttio P, Auvinen A, Salonen L, Saha H, Pekkanen J, Makelainen I, Vaisanen
SB, Penttila IM, Komulainen H. (2002). Renal effects of uranium in drinking
water. Environmental Health Perspectives 110: 337-342.
Mao Y, Desmeules M, Schaubel D, Berube D, Dyck R, Brule D and Thomas B.
(1995) Inorganic components of drinking water and microalbuminuria.
Environmental Research 71:135-140.
Sandström B.Urannivåer i urinen hos svensk personal som arbetat eller avser att
arbeta i den svenska KFOR-styrkan i Kosovo. Del II. Uppföljning av tidigare
studie. Försvarets forskningsinstitut. FOI-R-0581-SE. Umeå, 2002. ISBN 1650-
1942. Stencil.
Sandström B och Nygren U. Urannivåer i urinen hos svensk personal som arbetat
eller avser att arbeta i den svenska KFOR-styrkan. Försvarets forskningsinstitut.
FOI-R-0165-SE. Umeå, 2001. Stencil.
Socialstyrelsens meddelandeblad (2005-1-17). Hälsoeffekter av uran i dricksvatten. September 2005. Online på www.socialstyrelsen.se
Svensson, K, Darnerud P O och Skerfving S. A Risk Assessment of Uranium in Drinking Water. SLV-rapport 10. Livsmedelsverket. Uppsala 2005. Online på www.slv.se
Zamora ML, Tracy BL, Zielinski JM, Meyerhof DP and Moss MA. (1998)
Chronic ingestion of uranium in drinking water: A study of kidney bioeffects in
humans. Toxicological Science 43: 68-77.
Dock, L (2002) Kemisk toxicitet av uran och utarmat uran (Chemical toxicity of
uranium and depleted uranium). IMM-Report 1/02, Institute of Environmental
Medicine, Karolinska Institute, Stockholm.
WHO Guidelines for Drinking-water Ouality; Third edition. 2004. Geneva (WHO
Health criteria for uranium on-line (2003).
