Åsa Ågren Wikström (M) 19 juni 2023
EU:s förslag om förbättrad vattenrening i medlemsländerna riskerar att bli alltför detaljstyrande och medföra stora kostnader för svenska kommuner utan att medföra någon betydande miljönytta. Det skriver Åsa Ågren Wikström (M), ledamot i Europeiska regionkommittén och i beredningen för EU-frågor i SKR.
Det nuvarande avloppsdirektivet har sedan det infördes i början av 1990-talet lett till kraftigt förbättrad vattenkvalitet i Europa och har varit ett av de viktigaste verktygen inom vattenområdet för att skydda och förbättra miljö och människors hälsa. Jag välkomnar därför att ambitionerna höjs och att nästa steg tas för att stärka skyddet av våra vatten. Både för att reningen fortfarande behöver bli bättre på många håll inom EU men också eftersom det sedan 1991 har kommit många nya typer av föroreningar som våra kommunala avloppsreningsverk har svårt att rena. Det är därför väldigt positivt att ett producentansvar införs, till att börja med för läkemedel och kosmetika, eftersom det rätt utformat kan leda både till minskad användning av miljöskadliga ämnen, och till innovation mot mer miljövänliga produkter. Svenska kommuner har mycket hög standard på avloppsreningen i ett internationellt perspektiv. Men vi har samtidigt särskilda förutsättningar i Sverige genom vårt klimat, våra stora ytor och glesa befolkningsstruktur. Jag ser framför allt tre stora utmaningar med lagförslaget för Sveriges kommuner.
För det första skapar vår geografi med kallt klimat och många sjöar andra förutsättningar för avloppsreningen. Det finns inte samma möjlighet för avloppsreningsverk att avlägsna kväve ur kalla vatten som i varmare vatten. Samtidigt försvinner mycket av kvävet i Sverige genom naturliga processer när det färdas genom våra sjösystem innan det når haven. Men i EU-kommissionens förslag finns inga undantag med för kväverening i kallare vatten, vilket kan leda till krav på kostsam utbyggnad av kommunala avloppsreningsverk utan att det leder till någon betydande miljönytta. Detta blir särskilt tydligt i mindre kommuner i norra Sverige. I exempelvis Nordmalings kommun i Västerbottens län skulle förslaget innebära en investeringskostnad på 50 miljoner kronor och samtidigt ge väsentligt högre driftkostnader, bland annat för att värma upp vatten så att kvävet kan avlägsnas. För att hålla kommunens budget i balans kommer i så fall krävas en höjning av vatten- och avloppsavgiften i kommunen på uppåt 26 procent. Lagtexten måste därför ändras så att det inte ställs krav som innebär höga kostnader till låg eller ingen miljönytta för svenska kommuner.
För det andra ska direktivet gälla för avloppsrening i tätorter, men eftersom Sverige är glest befolkat och har runt 700 000 små individuella avloppsanordningar är det avgörande hur avgränsningen av tätorter görs i lagstiftningen. Som förslaget ser ut nu riskerar även mycket små grupper bebyggelse räknas som tätort, med omotiverade nya reningskrav som följd. Detta trots att reningen idag är reglerad och fullgod genom svensk lagstiftning. Direktivet måste utformas mer flexibelt så att det går att ta hänsyn till lokala och regionala förutsättningar. Det viktiga är att uppnå största möjliga miljönytta, inte att använda standardiserade tekniker som inte är tillämpbara överallt. EU-lagstiftningen får inte bli detaljstyrande.
För det tredje kan den så kallade Weserdomen ställa till med problem i Sverige. Domen är sedan 2020 prejudicerande för hur miljökvalitetsnormerna för vatten får påverkas och innebär i praktiken att det är förbjudet att ens riskera att försämra vattenstatusen. Eftersom de största avloppsreningsverken i Sverige redan har högsta möjliga rening kan en bibehållen eller förbättrad vattenstatus inte garanteras om de utökas. Detta kan leda till att ett avloppsreningsverk som exempelvis Kungsängsverket i Uppsala inte kan få tillstånd att bygga ut när staden växer, trots att det idag är ett av världens mest effektiva reningsverk. Det måste vara möjligt att göra undantag i lagstiftningen så att inte städer stoppas från tillväxt.
Förslaget på ett nytt avloppsdirektiv är ett tydligt exempel på hur viktigt det är att bevaka och påverka EU:s lagstiftning från ett svenskt perspektiv. Trots goda ambitioner är inte alltid lagtexterna från EU-kommissionen utformade på ett sätt som ger bästa slutresultat, helt enkelt därför att inte kunskapen om de lokala förutsättningarna finns på plats. Det är oerhört viktigt att både Sverige som medlemsstat i ministerrådet, och våra svenska parlamentariker i EU-parlamentet, driver på i förhandlingarna så att vi får ett EU-direktiv som leder till största möjliga miljönytta men utan orimliga kostnader för Sveriges kommuner.
Åsa Ågren Wikström (M)
Vice ordförande i den regionala utvecklingsnämnden i Region Västerbotten, ledamot i beredningen för EU-frågor i SKR och ledamot i Europeiska regionkommittén
