Brava Vattenrening Brava Storkök Vi har över 25års erfarenhet  |  Vi utför service på alla vattenfilter  |  100% nöjd kund garanti.

Uran i dricksvatten kan påverka njurarna

 

Av Kettil  Svensson, toxikolog vid Livsmedelsverket

 

Att svenskt dricksvatten kan innehålla uran är okänt för många. Det är inte strålningen från uranet som är av betydelse här, utan uranets kemiska egenskaper. Är halten av uran hög kan det påverka njurens funktion. Livsmedelsverket har därför tillsammans med Socialstyrelsen fastställt en nivå – 15 mikrogram per liter vatten över vilken åtgärder bör vidtagas för att sänka halten.

 

I början av 2001 spred media nyheten att en grupp italienska soldater fått leukemi efter tjänstgöring i Bosnien, vilket möjligen kunde kopplas till utarmat uran. Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) fick i uppdrag att genomföra en studie på svenska soldater som tjänstgjort i Kosovo. Det visade sig överraskande nog att dessa hade mindre uran i urinen när de kom hem från utlandstjänstgöringen än när de lämnade Sverige. En rimlig förklaring är att dricksvatten från vissa grundvattentäkter i Sverige innehåller mer uran än vattentäkter i andra delar av världen, med undantag från Finland och ytterligare några länder till.

 

Hälsorisk

Att dricka vatten som innehåller uran kan vara en hälsorisk, inte på grund av strålning från uranet, utan därför att uranets kemiska egenskaper kan skada njurarna. Det är självklart att dricksvattnet ska vara hälsosamt och rent, därför rekommenderar nu Livsmedelsverket och Socialstyrelsen att man vidtar åtgärder om dricksvattnet innehåller högre halt av uran än 15 mikrogram per liter.

 

Upptag, fördelning och omsättning i kroppen

Lättlösliga uransalter förekommer naturligt i dricksvatten på vissa håll i Sverige och i än högre grad i Finland samt i några andra länder. Några procent av uransalterna tas upp av människokroppen, men tillsammans med föda finns tecken på att så mycket som mellan 10 och 30 procent kan tas upp. Exponering för uran från livsmedel blir i dessa områden av marginell betydelse. Enligt WHO kan intaget av uran via livsmedel uppgå till 1-4 mikrogram per dag.
En stor del av det uran man får i sig utsöndras snabbt från kroppen i urinen, men en viss upplagring sker i njurbarken och i skelettet. Den genomsnittliga halveringstiden för uran i människokroppen beräknas under normala förhållanden vara mellan ett halvt till ett år, förutom i skelettet där den är betydligt längre.

 

 

 

Effekter

Djurexperimentella studier talar för att uran i höga doser skadar njurarnas funktion, bland annat genom en minskad återresorption av olika ämnen från urinen så att utsöndringen av bland annat kalcium, fosfat, glukos och lågmolekylära proteiner ökar. Celldöd i njurkanalerna (njurtubuli) leder till läckage av enzymer.

I studier av personer som utsätts för uran under lång tid genom sitt arbete, framför allt genom inandning, har man funnit effekter på njurarna, men metoderna att mäta detta har varit grova.

 

Epidemiologiska studier

Under de senaste tio åren har ett flertal epidemiologiska studier som undersökt effekter av uran i dricksvatten publicerats. Den senaste, från Kurttio et al (2002) i Finland, är den mest omfattande och välgjorda. Enligt den finns en svag effekt av uran i vatten på njurfunktionen, närmare bestämt i njurtubuli. I en av två kanadensiska studier (Zamora et al.,1998), ses liknande effekter, även om denna studie har mindre bevisvärde.  Fynden stämmer också med de experiment som gjorts på försöksdjur. Små skador på njurkanalerna går troligen tillbaka om uranexponeringen minskar. Om exponeringen blir långvarig ökar troligen riskerna för bestående skador. En förlust av kalcium via urinen påverkar kalciumbalansen negativt. Detta skulle kunna öka risken för benskörhet. I dagsläget saknas kunskap på detta område. Den finska studien – möjligen med visst stöd av en av de kanadensiska – talar för att effekter på njuren uppträder vid uranhalter i vatten på några hundra mikrogram/liter eller mer. Effekter skulle kunna förekomma vid lägre halter, men det kan inte avgöras med befintliga data. Inte heller kan man säkert avgöra om stadigvarande exponering ökar risken. Mycket talar för att man i riskvärderingen bör fästa större vikt vid de epidemiologiska studierna, och framför allt den finska.

Riktvärden för uran i dricksvatten

I den mest omfattande djurstudien om uran, Gilman et al. från 1998, där råttor fått uran via dricksvattnet observerades vävnadsförändringar i lever, sköldkörtel och njure. Resultat från denna ligger till grund för flera nationella riktvärden eller högsta halter för uran i dricksvatten även om de inte sinsemellan är överensstämmande. Storleken på säkerhetsfaktorn, det beräknade bidraget från vatten respektive föda, dricksvattenintag per dag, kroppsvikt etc utgör dessa skillnader. I brist på långtidsstudier på försöksdjur har denna studie, under 91 dagar, använts fastän en ”no adverse effect level” (NOAEL; en nivå där inga skadliga effekter relaterade till behandlingen kan iakttagas) ej kunde fastställas utan endast en lägsta effekt nivå (lowest adverse effect level” (LOAEL)). WHO har tillämpat en säkerhetsfaktor på 100 gånger utifrån detta LOAEL (10 gånger för extrapolering mellan arter och 10 gånger för en variation mellan individer) vilket i slutänden ger ett tolerabelt intag på 36 mikrogram uran per person och dag varav 30 mikrogram får komma från dricksvattnet. Fördelat på en antagen konsumtion om 2 liter vatten per dag ger detta ett provisoriskt riktvärde på 15 mikrogram per liter vatten. Det är också den åtgärdsnivå som Livsmedelsverket och Socialstyrelsen rekommenderar. USA respektive Kanada har riktvärden av uran vid 20 respektive 30 mikrogram per liter. EU saknar gränsvärde.

Den rekommenderade åtgärdsnivån i Sverige avser att skydda mot påverkan på njurfunktionen och till grund för denna ligger huvudsakligen epidemiologiska data från dricksvattenstudier (Svensson et al., 2005). En modell tillämpad på flera studier av yrkesexponerade för uran stödjer denna åtgärdsnivå (Svensson et al., 2005).

Från strålningssynpunkt ger 15 mikrogram per liter vatten bara ett bidrag på någon procent till den årliga naturliga bakgrundsstrålningen på 2-4 mSv (4 mSv inklusive radon) och har därmed litet intresse i cancerrisksammanhang.

Osäkerheter i riskvärderingen

En hälsomässig  värdering av uran i dricksvatten huvudsakligen baserad på den finska epidemiologiska studien har utförts av professor Staffan Skerfving, vid Yrkes- och Miljömedicinska institutionen på Universitetssjukhuset i Lund. Utvärderingen indikerar att negativa hälsomässiga effekter kan uppkomma vid ett långvarigt intag av uran i höga halter, åtminstone från några hundra mikrogram och uppåt per liter dricksvatten. Men det kan inte heller uteslutas att dessa effekter kan gå tillbaka om exponeringen upphör. Å andra sidan är basdata magra och osäkra, variationen i känslighet mellan individer är sannolikt stor, intag på fastande mage ökar upptaget, och järnbrist leder troligen till större upptag i mag-tarmkanalen. Vidare måste man misstänka att andra ämnen som kan skada njurtubuli, främst kadmium och bly, kan samverka med uranet. Också en minskad marginal vid njursjukdomar är tänkbar, t ex vid diabetes.

Barn

I en utvärdering för Socialstyrelsen skriver professor Staffan Skerfving följande: ”Det finns inga studier av barn och uran. Barn har ett större intag av vatten i förhållande till kroppsvikten. Sannolikt tar spädbarn också upp mer uran ur vatten än vuxna. Men barns  njurar utgör en större andel av kroppsvikten, vilket skulle kunna tala för att barn får ungefär samma halt av uran i njurarna som vuxna vid samma halt av uran i vattnet”.

Om man för spädbarn gör samma beräkningar som för en vuxen finner man att dessa trots sitt höga intag av vatten och sin högre absorption än vuxna, skulle ha ungefär samma säkerhetsmarginal som vuxna. Beräkningarna är dock osäkra eftersom kunskapen om barns absorption av uran är dålig, vilket skulle kunna vara väsentligt för de spädbarn som dricker modersmjölkersättning beredd med vatten med hög uranhalt.

Kunskapen om känsligheten hos små barns njurar för toxiska ämnen är dock bristfällig. Å ena sidan är njurarna omogna hos barn, vilket kanske skulle kunna tala för större känslighet. Å andra sidan är filtrationen genom njuren lägre och återabsorptionen i den kritiska delen av njurtubuli lägre, vilket skulle kunna minska risken för skador. Vidare skulle de knappt mätbara effekterna som rapporterats hos vuxna kunna vara reversibla. Emellertid, om exponeringen för uran fortsätter skulle det kunna leda till en minskad marginal vid njurskada av annan anledning, t ex infektioner eller exponering för andra tungmetaller.

 

 

Förekomst

Naturligt förekommande uran är en blandning av 3 isotoper: uran-234, uran-235 och uran-238.
I naturen förekommer uran vanligen som uranyljon UO22+. Uran i berggrunden utgörs till 99 procent av uran-238 där i synnerhet vissa graniter och pegmatiter har höga uranhalter. Dessa bergarter är vanliga i stora delar av Sverige och Finland.

Grundvatten i berg kan innehålla relativt höga uranhalter och då speciellt i områden med uranrik berggrund. Kartläggningen har visat att uranhalten även kan vara hög i vatten från sand- och grusavlagringar. Uranhalten i grundvattnet beror också på övriga kemiska förhållanden.

I dricksvatten från sjöar och de flesta grävda brunnar är uranhalten låg.

 

Varifrån tas dricksvattnet?

Av Sveriges nio miljoner invånare får åtta miljoner dricksvatten som omfattas av Livsmedelsverkets ansvar. Ungefär hälften av dem dricker vatten som framställts från ytvatten, sjöar och vattendrag, den andra hälften får dricksvatten från grundvatten, inklusive infiltrerat vatten.

Mer än en miljon åretruntboende och lika många fritidsboende använder vatten från egen brunn. Sådant dricksvatten omfattas av Socialstyrelsens ansvar (se allmänna råd SOSFS 2003:17).

Svenska undersökningar

En svensk kartläggning initierad av Strålskyddsinstitutet (SSI), Livsmedelsverket (SLV), Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), Sveriges Geologiska undersökning (SGU) samt Svenskt Vatten av 255 kommunala grundvattenverk visade att nio hade uranhalter som låg över 15 mikrogram per liter. Prover samlades in under 2003 från den största grundvattentäkten i Sveriges alla kommuner. Det högsta värdet som uppmättes var 41 mikrogram per liter.
214 vattenprov hade en uranhalt understigande 2 mikrogram per liter och 33 prover hade en uranhalt mellan 2 och 15 mikrogram per liter.

De vattenverk som ingick i undersökningen hämtade sitt vatten från både jord och
berg samt från fyra ytvattentäkter. Bland de 42 prover som hade en uranhalt över
2 mikrogram per liter fanns de högsta uranhalterna i vatten som hämtats från jord
och då med sand och grusavlagringar som t.ex. Köping, Enköping, Söderköping
och Uppsala (Källa SGU).

Analyser av uranhalter i vatten från bergborrade brunnar utförda vid Sveriges geologiska undersökning, SGU, visar att betydligt högre halter kan förekomma. Upp till 290 mikrogram (nu 1300) per liter har uppmätts. 10–20 procent av de bergborrade brunnarna beräknas ha en uranhalt över 15 mikrogram per liter i vattnet.

I Finland har upp till 15 mg uran per liter uppmätts i privata brunnar.

 

Vad kan de göra som har egen brunn?

För att få reda på om man har uran i sitt dricksvatten kan man vända sig till den kommunala miljö- och hälsoskyddsförvaltningen för rådgivning och provtagning eller direkt till ett ackrediterat laboratorium.

Har man mer uran i vattnet än Socialstyrelsens riktvärde (15 mikrogram per liter), bör man  undersöka om det går att få dricksvatten från annat håll eller sätta in filter. Det räcker att åtgärda det vatten som används som dricksvatten och till matlagning.
När man installerar filter är det flera saker man ska tänka på:

  • Mikrobiologisk och kemisk analys. Före val av reningsmetod bör en mikrobiologisk och kemisk analys av vattnet göras av ett ackrediterat vattenlaboratorium. Analysen ska även omfatta radon
  • Teknisk installation. Etablerade leverantörer inom filterområdet bör anlitas
  • Regelbunden kontroll. Kontrollera uranhalt i vattnet och i filter regelbundet
  • Skötselinstruktion. Följ noga instruktionerna för hur anläggningen ska skötas
  • Filter. Vissa filter kan avge strålning. Placera det i så fall avskilt från bostadsutrymmen. För att undvika att radioaktiviteten blir för hög, kan man välja att ha en liten mängd jonbytarmassa som ofta regenereras eller byts

När dricksvattnet kommer från ett allmänt vattenverk ansvarar distributören för kvaliteten och att gränsvärden samt rekommendationer efterlevs.

 

Referenser

Berlin M and Rudell B. (1986) Uranium. In: Friberg L, Nordberg GF, Vouk VB,
eds. Handbook on the Toxicology of Metals, 2nd ed. Amsterdam, Elsevier Science
Publishers, pp. 623-637.

Gilman AP, Villeneuve DC, Secours VE and Yagminas BLT, Quinn JM, Valli
VE, Willes RJ, and Moss MA. (1998a) Uranyl nitrate: 28-day and 91-day toxicity
Studies in the Sprague-Dawley rat. Toxicological Science 41: 117-128.

Kurttio P, Auvinen A, Salonen L, Saha H, Pekkanen J, Makelainen I, Vaisanen
SB, Penttila IM, Komulainen H. (2002). Renal effects of uranium in drinking
water. Environmental Health Perspectives 110: 337-342.

Mao Y, Desmeules M, Schaubel D, Berube D, Dyck R, Brule D and Thomas B.
(1995) Inorganic components of drinking water and microalbuminuria.
Environmental Research 71:135-140.

Sandström B.Urannivåer i urinen hos svensk personal som arbetat eller avser att
arbeta i den svenska KFOR-styrkan i Kosovo. Del II. Uppföljning av tidigare
studie. Försvarets forskningsinstitut. FOI-R-0581-SE. Umeå, 2002. ISBN 1650-
1942. Stencil.

Sandström B och Nygren U. Urannivåer i urinen hos svensk personal som arbetat
eller avser att arbeta i den svenska KFOR-styrkan. Försvarets forskningsinstitut.
FOI-R-0165-SE. Umeå, 2001. Stencil.

Socialstyrelsens meddelandeblad (2005-1-17). Hälsoeffekter av uran i dricksvatten. September 2005. Online på www.socialstyrelsen.se

Svensson, K, Darnerud P O och Skerfving S. A Risk Assessment of Uranium in Drinking Water. SLV-rapport 10. Livsmedelsverket. Uppsala 2005. Online på www.slv.se

Zamora ML, Tracy BL, Zielinski JM, Meyerhof DP and Moss MA. (1998)
Chronic ingestion of uranium in drinking water: A study of kidney bioeffects in
humans. Toxicological Science 43: 68-77.

Dock, L (2002) Kemisk toxicitet av uran och utarmat uran (Chemical toxicity of
uranium and depleted uranium). IMM-Report 1/02, Institute of Environmental
Medicine, Karolinska Institute, Stockholm.

WHO Guidelines for Drinking-water Ouality; Third edition. 2004. Geneva (WHO
Health criteria for uranium on-line (2003).

vattentekniker

Kontakta Brava Vattenrening

Kontakta det kontor som ligger närmast dig så återkommer vi till dig inom kort.
Brava Vattenrening är rikstäckande.

Brava Vattenrening Brava Storkök
X

Det ser ut som om du är sen. Bättre lycka nästa gång.

Hantering av personuppgifter (GDPR)

BRAVA Vattenrening AB, samlar in och bearbetar dina personuppgifter för att tillhandahålla produkter och tjänster åt dig, för att informera dig om nyheter och uppdateringar av våra produkter och tjänster, för att anpassa din upplevelse av vår webbplats samt för att förbättra våra produkter och tjänster.

När som helst har du rätt att få tillgång till, korrigera och radera dina personuppgifter och att invända mot bearbetning av dina personuppgifter. Du kan utöva dessa rättigheter genom att skicka ett e-postmeddelande till följande adress info@brava.se.

BRAVA Vattenrening AB förbinder sig att respektera och skydda dina personuppgifter och din personliga integritet i enlighet med gällande lagstiftning, branschregler och andra relevanta normer. Vi lämnar aldrig ut dina personuppgifter till tredje part utan ditt godkännande.

JAG FÖRSTÅR