Tillsammans med bly och kvicksilver klassade en studie publicerad i den ansedda medicinska tidskriften The Lancet i mars 2014 fluorid som ett neurotoxin, det vill säga nervgift, i samband med att man undersökte förekomsten av dyslexi, adhd och andra störningar hos barn. Vid ökad exponering för fluorid i dricksvattnet noterade man lägre IQ med upp till sju poäng på en hundragradig skala när barn i Kina undersöktes.

Liknande resultat för barns IQ vid högre fluoridhalter erhöll forskare vid ansedda Harvard University i Boston år 2012. Deras slutsats var att fluorid skulle kunna vara ett nervgift som påverkar hjärnan vid mycket lägre nivåer än de som är skadliga hos vuxna.

Det angivna syftet med att tillsätta fluorid i dricksvattnet är att förbättra befolkningens tandhälsa genom att motverka karies, men de positiva effekterna har ifrågasatts och ställts i relation till de risker som ett alltför högt intag av ämnet medför. Vidare har principiell kritik riktats mot att påtvinga en hel befolkning en form av medicinering, där medborgarna i praktiken inte har något val att avstå och där inte heller några individuella utvärderingar görs.

Denna invändning var ett av argumenten när frågan utreddes i Sverige 1981, då tillsättandet av fluorid redan hade varit förbjudet i landet i tio år. I sin slutrapport menade utredarna också att fluoridens långsiktiga effekter inte hade studerats tillräckligt och att det fanns andra sätt att motarbeta tandproblem, som en förbättring av befolkningens matvanor och munhygien. I Sverige är den naturliga förekomsten av fluorid i vattnet dock relativt hög och ett högsta gränsvärde på 1,5 milligram per liter har därför fastslagits, där nivån ska regleras i vattenreningsverk.

I Europa har nästan alla länder som har haft artificiell tillsättning av fluorid avskaffat systemet, med undantag av Irland där det sker nationellt och några länder där det sker lokalt. I framför allt USA, men också i länder som Chile och Malaysia, får en majoritet av befolkningen dricksvatten där fluorid tillsatts. Sedan Grand Rapids i Michigan blev det första samhället i USA som officiellt började tillsätta fluorid 1945 har ett antal individer och organisationer bedrivit kampanjer för att få förfarandet stoppat. En av denna rörelses mer prominenta talespersoner var Dr John Yiamouyiannis, som i en intervju 1995 sade:’

– Vi skulle inte medvetet tillsätta arsenik i vattenförsörjningen. Och vi skulle inte medvetet tillsätta bly. Men vi tillsätter fluorid. Faktum är att fluorid är giftigare än bly och endast något mindre giftigt än arsenik.

Denna rörelse menar att den ökande användningen av ämnet hade mindre att göra med en välvillig regerings omsorg om befolkningens tandhälsa, och des­to mer med påtryckningar och marknadsföring från den kemiska industrin, som dessutom hade ett intresse av att avdramatisera exi­sterande utsläpp av fluorid i naturen. Av många andra aktörer ses de aktivister och akademiker som räknas till ”antifluor-rörelsen” som konspirationsteoretiker och kvacksalvare, något som en av dessa aktivister, den medicinske skribenten Joel Griffiths, har kommenterat i en av sina böcker:

”Tillsättning av fluor drog till sig motståndare från hela den politiska skalan och varierande grader av mental hälsa. Tanken att regeringen massmedicinerade vattentillförseln med ett välkänt råttgift för att förebygga en icke-dödlig sjukdom fick igång personer med vanföreställningar över hela landet, men skapade också oro bland ansvarsfulla forskare, doktorer och medborgare.”

Världshälsoorganisationen WHO pekar i en rapport ut fluo­rid som en av de kemikalier, tillsammans med bland annat arsenik och nitrat, som finns i överflöd i vissa delar av världen och kan ge negativa hälsoeffekter. Dock är det endast för fluorid som organisationen rekommenderar att nivån justeras upp på de platser där den är låg, just för att främja tandhälsan för både barn och vuxna.